500_F_53225105_TUCyoMxygjqCazgO4CNKSOOozGBvlAf5

”Vi försöker hålla en sorglös fasad inför vänner och bekanta men inom oss härskar sorg, ilska och frustration”

– Sagt av anhöriga till missbrukare –

Så är det för många av oss anhöriga till missbrukare. Ilskan, sorgen och frustrationen över att känna sig maktlös finns alltid där. Jag har skrivit om att jag äntligen förstått vad det innebär att vara medberoende och jag har hittills klarat av att hålla fast vid mina gränser. Det känns jätteskönt och ger hopp för framtiden.

Men varför är jag då så arg NU när allt har lugnat ned sig? Den här ilskan har kommit smygande och just nu är det nästan outhärdligt. Det är jobbigt att gå omkring med ilskan pyrande hela tiden. Man brukar tala om att någon har kort stubin, alltså att man ”tänder till” fort och blir arg. Då kan jag berätta att jag just nu inte har någon stubin över huvud taget, jag blir arg direkt – pang bom kommer ilskan flygande och tar över hela mig, känns det som. Jag kan bli arg på VAD SOM HELST! Det behöver inte ens vara saker som jag har något med att göra. Eller förbannad är nog ett bättre ord att beskriva hur jag känner.

Jag blir förbannad över att någon har parkerat sin bil helt felaktigt. Jag blir förbannad över att en bilist inte släpper över mig på ett övergångsstället och sitter och sms:ar i bilen. Jag blir förbannad när jag läser om alla dumheter som skrivs om LCHF. Jag blir förbannad över att grannarna i huset inte släcker lamporna efter sig i källare och förråd. Jag blir förbannad när jag läser om alla orättvisor här i världen. Jag blir förbannad när någon beter sig ohyfsat, både på nätet och ”in real life”. Jag blir förbannad på människor som anser att deras åsikt är den enda rätta. Som tur är, för andra, så håller jag ilskan inom mig själv, jag skriver, eller säger, inte att jag tycker att någon är ett pucko eller en komplett idiot. Tråkigt nog är det inte så nyttigt för min egen del, det tar energi att gå omkring och vara förbannad och ilsken hela tiden.

Den senaste tiden har jag varit nedstämnd och så obeskrivligt trött. Jag har varit trött  i både knopp och kropp. Jag har sovit på nätterna och ändå känt mig trött och behövt vila på dagarna. På mitt senaste läkarbesök hade jag ett väldigt högt blodtryck – 220/120 – det är det högsta bt jag haft sen jag var gravid för 25 år sen. Då började jag fundera på varför jag mår som jag gör nu när allt börjar lugna ned sig runt omkring mig och jag bara har mig själv att tänka på.

Då kom jag på det. Jag har blivit arbetslös. Jag har förr agerat läkare, sjuksköterska, jourhavande medmänniska, terapeut, assistent, städare, transportör till och från sjukhus och tillnyktringsenheter och så lite polis också. Jag har haft ständig jour i snart 40 år. Då är det kanske inte så konstigt att kroppen reagerar och tycker att det är något som är konstigt och ovant. Även om mitt medvetna jag tycker att det är underbart skönt att slippa allt drama så är det svårt att gå från den ena ytterligheten till den andra tänker jag. Jag tror att jag omedvetet känner att jag inte längre är behövd.

Där finns också förklaringen till min ilska tror jag. Under alla dessa år har jag varit så otroligt arg sååå många gånger. När allt har lugnat ned sig så har jag varit tvungen, för att överleva, att ”trycka bort/ned” ilskan och aldrig tagit itu med den. Å sen har det börjat om och om och om igen i en ändlös ström. Nu när jag har tagit ett steg bort från galenskapen och det inte kommer ”påfyllning” på grund av mina anhöriga hela tiden så har det som ligger nedtryckt och bortstoppat börjat sippra ut. Sippra kanske är fel ord. Just nu väller den ut som lava ur en vulkan och är nära att kväva mig. Dessutom har jag aldrig riktigt fått ställa dem som gjort mig arg till svars så då riktas min ilska åt alla möjliga håll, istället för att jag riktar den mot de som gjort mig arg och fått mig att känna mig sårad och maktlös.

Idag är faktiskt första dagen på ett par månader som jag börjar känna mig lite piggare och orkat ta tag i saker som legat över mig. Jag har bestämt mig för att nu när jag tror mig veta vad ilskan beror på så ska den inte få äta upp mig. Jag har en strategi och den består i att jag ska hålla mig borta från sånt som jag, redan innan, vet gör mig arg. Jag ska meditera två gånger per dag för att hitta lugnet och jag ska försöka tänka mig för innan jag låter mig ”dras igång”. Det känns som att det här är det sista steget i min frigörelse från medberoendet så jag kommer att klara det.

Ilska behöver inte alltid vara fel, ibland kan man behöva bli arg för att få kraft att försvara sig själv. Det är när ilska riktas fel som det blir problem. Jag kommer att fortsätta att kämpa för sånt som jag tycker är fel och dumt men då ska det vara sånt som jag kan påverka, på något sätt. Att sprida kunskap om sockersjuka och LCHF kommer jag aldrig att sluta med, trots att det många gånger gör mig arg och frustrerad. MEN då kämpar jag ju för något som tack vare min och andras ilska kan skapa förändring och för en bättre framtid.

”Nothing changes if nothing changes”

Annonser