prefessor 151101

Idag var jag på lassa för att ta prover inför mitt besök hos min läkare, första besöket på flera år. Jag har en bra känsla efter vårt telefonsamtal sist så det blir spännande. När jag satt där på lab och väntade på min tur så började jag fundera lite på hur det var förr. När jag blev sjuk 1975 så hade det i alla fall kommit engångssprutor och nålar så jag, eller mamma rättare sagt, slapp besväret med att koka sprutorna. Trots det var det inte så enkelt som nu. Man skulle blanda insulin från två olika ampuller i en spruta och använda en nål för att dra upp och en annan för att sticka sig. Jag minns också att jag fick öva mig på att sticka i en apelsin innan jag åkte hem, det kanske man förresten gör fortfarande?

Det enda ”självtestet” man kunde göra var att kolla sockret i urinen. Man fick kissa i ett rör!! Näe, vänta lite, det gjorde jag nog inte, he he.  😉 Jag kissade i en potta och tog upp några droppar med en pipett. SEN droppade jag några droppar urin i ett provrör och sen ned men en liten brustablett. Oj, oj, oj, oj vad det brusade. Man kände sig som värsta Professor Balthazar när man satt där med det där bubblande provröret. Hur väl man kunde utläsa hur högt socker man hade? Inte särskilt tror jag eftersom det inte blir socker i urinen förrän blodsockret är alldeles för högt i blodet. Man skulle i alla fall jämföra med olika färgmarkeringar som fanns på burken. När det gäller insulinet så fanns det inget snabbverkande så det gällde att hitta rätt dos som skulle hålla hela dagen och det var inte alltid så lätt. Jag minns också att jag tyckte att det var jobbigt att hålla på att ”mecka” med att dra upp insulin med alla olika spetsar och ampuller inför andra. På den tiden tog jag ALLTID sprutan i låren så jag var ju dessutom tvungen att dra ned byxorna. Det var inget jag gjorde sittandes vid ett bord på en restaurang, eller ens tillsammans med andra förutom familjen. Nu är det ju bara att rycka upp ”pennan” lite diskret och sticka sig i magen.Sååå, DET var i alla fall inte bättre förr kan jag lova.  😉

En annan sak jag tänkte på var mitt förhållande till sjukhus och sk sjukhuslukt. Jag vet att många, bl a min lillasyster, är väldigt känslig för lukten på sjukhus. Hon tycker att det är väldigt obehagligt och att det luktar sjukdom – och död antar jag. Jag är precis tvärt emot, som vanligt  🙂  ) jag känner mig som hemma när jag kommer in på ett sjukhus. Liiite konstigt är det väl för vissa av de saker jag varit med om på sjukhus har varit mindre roliga och en del väldigt smärtsamma. MEN jag har spenderat en himla massa tid där sen jag var 12 år så det är kanske vanan. Jag hittar överallt på Östersunds Sjukhus så jag skulle kunna arbeta som värdinna och ledsaga patienter dit de ska, ha ha 🙂

Att det ger mig en känsla av trygghet att komma in på sjukhuset måste väl också innebära att jag blivit väl omhändertagen när jag har varit där, eller hur? Så trots min ofta aviga inställning till sjukvården numera så är det i alla fall många underbara människor jag mött där under åren och det är jag väldigt tacksam för. ❤

Sinnen är som fallskärmar
De fungerar bara när de är öppna

Annonser