Nypremiär den 31 oktober 2016

svardet-och-pennan2

NU fick jag lust att börja blogga lite igen. Jag har inte haft så stor koll på vad som hänt i ”sockervärlden” det senaste halvåret men jag förstår att det inte är så mycket som har blivit bättre. Jag har en vän som lider av ulcerös colit och som just nu mår väldigt dåligt. Vården verkar ha slut på idéer och det kan tal om att operera bort en bit av tjocktarmen och få en sk stomi. INGEN har någonsin nämnt för honom att det kan vara bra att undvika kolhydrater och framför allt gluten vid magbesvär. Jag har lovat att hjälpa honom att gå över till lchf och komma med råd och tips. Jag tänker då inte låta dem ta bort en bit av hans tarm när jag vet att det finns andra sätt. Så, nog behöver informationen om faran med socker spridas, det är då ett som är säkert.

Jag kommer att fortsätta skriva om den sjuka vården men även om andra saker som är ”sjukt” i samhället. Så, det kommer väl att bli lite blandat om livet i stort och smått. Jag hoppas att några av mina gamla läsare vill hänga med mig ett tag igen!

Vi ses snart igen!

Jag har tappat gnistan så nu tar jag semester – mest troligt en väldigt lång semester.

semesterstägt

Någon har kanske märkt att jag skrivit väldigt lite på sistone? Jag har undan för undan känt att jag tappat engagemanget och nu har jag bestämt mig. Ibland måste man, för sin egen skull, veta när det är dags att ge upp. Jag måste ha ork att hänga med i debatten för att ha något att skriva om och det har jag ingen lust till som det är nu. Jag kan ju inte skriva om mig själv hela tiden. Så, för tillfället ger jag upp mina försök att påverka till en förändring. Just nu känns det som jag aldrig kommer att börja igen men eftersom jag är ganska ombytlig av mig så kanske gnistan kommer tillbaka hux flux. Nu ska jag ägna min tid åt att bygga upp både min hälsa och min ekonomi.

Som tur är så finns det många människor som kämpar för samma sak som jag så att jag försvinner gör egentligen varken till eller ifrån, he he😉  Jag är i alla fall väldigt stolt över det jag tillsammans med andra har dragit igång fb-grupperna som gjort att många börjat uppmärksamma de sockersjuka råden inom samhället i allmänhet och sjukvården i synnerhet. Jag vet att otroligt många människor med sockersjuka  blivit friskare tack vare dessa grupper.

Jag vill i alla fall tacka er som läst och kommenterat i bloggen. Det är många kommentarer som har värmt i hjärtat, de allra flesta faktiskt, både här och på facebook. Ha en trevlig sommar och vi kanske ses gen!  :)

”Dear past, thank you for your lessons – dear future,

I´m now ready.”

Nu börjar det hända grejer!

marie_nehagen

På bilden ovan ser ni Marie Nehagen som tillsammans med Patrik Olsson grundade gruppen Smarta Diabetiker. Marie avled tragiskt nog förra året i sviterna efter en njurtransplantation. Marie var en härlig tjej som hjälpte många till ett friskare liv ända in i det sista, hon var en riktig kämpe. Vi saknar dig Marie!❤   Jag återkommer strax till Smarta.

Jag har nu ”kommit till liv igen” efter en, till viss del, planerad paus från fb. I alla fall när det gäller att engagera mig i sockersjuka mm, ibland blir jag bara sååå trött på allt. Istället har jag den senaste veckan ägnat mig åt – skräpplockning . tro´t eller ej? De som är mina vänner kanske har sett mina bilder på soppåsar och läst om min och Ceasars ojämna kamp mot skräpet i vårt område. Jag deltog i ett evenemang som heter Gå en promenad och plocka skräp. Det var massor med människor som i en vecka gjorde Sverige liiite renare, alla heder åt alla som var med. Jag kommer inte att sluta plocka skärp trots att evenemanget är slut och har en del planer för att utveckla det här tillsammans med Stina Andersson som drog igång det hela. Det komiska i det här att jag för exakt fem år sedan idag skrev ett litet upprop till mina vänner på fb att ta med sig en påse och plocka skräp, men jag fick inte så stort gehör på det, he he😉 Ceasar var såklart med varje dag och han blev lite uttråkad emellanåt så han fick hjälpa till lite, han och min farmors gamla ”plocktång” var mina bästa hjälpmedel.  Jag försökte lägga in en länk till ett videoklipp jag gjorde men fick inte till det, det finns på min fb-sida om någon vill se det, från den 17/5.

Men, nu till saken. Jag har förut skrivit om att det kommer att hända mycket med Smarta diabetiker och nu är en av de sakerna officiell i alla fall. Vi har startat en stiftelse i Marie Nehagens namn. Det här kommer att bli jättespännande att följa och jag hoppas att det kommer att kunna hjälpa oss i vårt arbete att sprida kunskapen. Jag lägger in länken till uppropet om stiftelsen i slutet.

Imorgon ska jag till sjukhuset för att göra ett ultraljud på levern och hämta min hett efterlängtade Freestyle Libre. Det ena känns sådär och det andra känns väldigt spännande, jag återkommer och berättar mer.

Smarta diabetikers stiftelse

”Ingenting hände i det förflutna som kan hindra dig från att vara närvarande nu”

– Eckhart Tolle –

 

Kolhydrater i kött?

160_F_67225385_0alHVPcwKghZEI8fkbLZEddyxH5tHfy7

”Lågkolhydratdieter är inte bättre än andra dieter vid typ 2-diabetes. Det slår Pamela Dyson från universitetet i Oxford fast i en presentation vid en diabeteskonferens i Malmö på tisdagen.”

Citatet ovan är taget från Dagens diabetes där Stig Attvall fortsätter sin smutskampanj mot LCHF. Jag undrar just vad syftet är? Jag har INGEN som helst aning faktiskt. Om citatet ovan skulle stämma, hur kan det då komma sig att så många tvåor är smalare, friskare och tar allt mindre diabetes-medicin?

OCH, hur han kan välja att föra fram en studie från någon som inte har bättre koll än denna Pamela Dyson är också en gåta för mig. Vad sägs om hennes kunskap om vad kolhydrater är  och vad LCHF innebär?

”Hon avfärdar även att lågkolhydratdieterna skulle innebära större intag av mättade fetter, vilket hon förklarar med att mättat fett ofta kommer från mat som innehåller kolhydrater såsom kött och godis.
– Minskar man på intaget av kolhydrater minskar man också intaget av mättade fetter. Slutar man äta chips och kakor är det inte bara kolhydrater man drar ned på eftersom de även innehåller fett.”

Ja. jag tror inte jag behöver kommentera hennes åsikter så mycket mer. Hon säger det så bra själv i de här citaten. Inte den skarpaste kniven i lådan tror jag.

”Att ge en dåre goda råd är som att hälla vatten på en gås”

Jag är så arg att jag tror att jag ska spricka – nästan HELA tiden.

500_F_53225105_TUCyoMxygjqCazgO4CNKSOOozGBvlAf5

”Vi försöker hålla en sorglös fasad inför vänner och bekanta men inom oss härskar sorg, ilska och frustration”

– Sagt av anhöriga till missbrukare –

Så är det för många av oss anhöriga till missbrukare. Ilskan, sorgen och frustrationen över att känna sig maktlös finns alltid där. Jag har skrivit om att jag äntligen förstått vad det innebär att vara medberoende och jag har hittills klarat av att hålla fast vid mina gränser. Det känns jätteskönt och ger hopp för framtiden.

Men varför är jag då så arg NU när allt har lugnat ned sig? Den här ilskan har kommit smygande och just nu är det nästan outhärdligt. Det är jobbigt att gå omkring med ilskan pyrande hela tiden. Man brukar tala om att någon har kort stubin, alltså att man ”tänder till” fort och blir arg. Då kan jag berätta att jag just nu inte har någon stubin över huvud taget, jag blir arg direkt – pang bom kommer ilskan flygande och tar över hela mig, känns det som. Jag kan bli arg på VAD SOM HELST! Det behöver inte ens vara saker som jag har något med att göra. Eller förbannad är nog ett bättre ord att beskriva hur jag känner.

Jag blir förbannad över att någon har parkerat sin bil helt felaktigt. Jag blir förbannad över att en bilist inte släpper över mig på ett övergångsstället och sitter och sms:ar i bilen. Jag blir förbannad när jag läser om alla dumheter som skrivs om LCHF. Jag blir förbannad över att grannarna i huset inte släcker lamporna efter sig i källare och förråd. Jag blir förbannad när jag läser om alla orättvisor här i världen. Jag blir förbannad när någon beter sig ohyfsat, både på nätet och ”in real life”. Jag blir förbannad på människor som anser att deras åsikt är den enda rätta. Som tur är, för andra, så håller jag ilskan inom mig själv, jag skriver, eller säger, inte att jag tycker att någon är ett pucko eller en komplett idiot. Tråkigt nog är det inte så nyttigt för min egen del, det tar energi att gå omkring och vara förbannad och ilsken hela tiden.

Den senaste tiden har jag varit nedstämnd och så obeskrivligt trött. Jag har varit trött  i både knopp och kropp. Jag har sovit på nätterna och ändå känt mig trött och behövt vila på dagarna. På mitt senaste läkarbesök hade jag ett väldigt högt blodtryck – 220/120 – det är det högsta bt jag haft sen jag var gravid för 25 år sen. Då började jag fundera på varför jag mår som jag gör nu när allt börjar lugna ned sig runt omkring mig och jag bara har mig själv att tänka på.

Då kom jag på det. Jag har blivit arbetslös. Jag har förr agerat läkare, sjuksköterska, jourhavande medmänniska, terapeut, assistent, städare, transportör till och från sjukhus och tillnyktringsenheter och så lite polis också. Jag har haft ständig jour i snart 40 år. Då är det kanske inte så konstigt att kroppen reagerar och tycker att det är något som är konstigt och ovant. Även om mitt medvetna jag tycker att det är underbart skönt att slippa allt drama så är det svårt att gå från den ena ytterligheten till den andra tänker jag. Jag tror att jag omedvetet känner att jag inte längre är behövd.

Där finns också förklaringen till min ilska tror jag. Under alla dessa år har jag varit så otroligt arg sååå många gånger. När allt har lugnat ned sig så har jag varit tvungen, för att överleva, att ”trycka bort/ned” ilskan och aldrig tagit itu med den. Å sen har det börjat om och om och om igen i en ändlös ström. Nu när jag har tagit ett steg bort från galenskapen och det inte kommer ”påfyllning” på grund av mina anhöriga hela tiden så har det som ligger nedtryckt och bortstoppat börjat sippra ut. Sippra kanske är fel ord. Just nu väller den ut som lava ur en vulkan och är nära att kväva mig. Dessutom har jag aldrig riktigt fått ställa dem som gjort mig arg till svars så då riktas min ilska åt alla möjliga håll, istället för att jag riktar den mot de som gjort mig arg och fått mig att känna mig sårad och maktlös.

Idag är faktiskt första dagen på ett par månader som jag börjar känna mig lite piggare och orkat ta tag i saker som legat över mig. Jag har bestämt mig för att nu när jag tror mig veta vad ilskan beror på så ska den inte få äta upp mig. Jag har en strategi och den består i att jag ska hålla mig borta från sånt som jag, redan innan, vet gör mig arg. Jag ska meditera två gånger per dag för att hitta lugnet och jag ska försöka tänka mig för innan jag låter mig ”dras igång”. Det känns som att det här är det sista steget i min frigörelse från medberoendet så jag kommer att klara det.

Ilska behöver inte alltid vara fel, ibland kan man behöva bli arg för att få kraft att försvara sig själv. Det är när ilska riktas fel som det blir problem. Jag kommer att fortsätta att kämpa för sånt som jag tycker är fel och dumt men då ska det vara sånt som jag kan påverka, på något sätt. Att sprida kunskap om sockersjuka och LCHF kommer jag aldrig att sluta med, trots att det många gånger gör mig arg och frustrerad. MEN då kämpar jag ju för något som tack vare min och andras ilska kan skapa förändring och för en bättre framtid.

”Nothing changes if nothing changes”

Var med och stötta barn med typ 1, jag har en idé.

glödlampa

Nu har jag varit på diabetesmottagningen och träffat min läkare, det var flera år sen sist. Det gick relativt bra och jag ska berätta om det i ett separat inlägg. MEN, när jag satt i väntrummet så fick jag syn på en liten hållare med armband och halsband från Diabetes Wellnes. Man får halsband/armband gratis om man skickar in ett frankerat kuvert till dem. Halsbanden och armbanden är skapade med tanke på att informera människor om att den som bär dem har sockersjuka om hen skulle råka ut för något och inte själv kunna meddela sig med omgivningen.

Armbanden finns i olika färger och man kan få texten på svenska eller engelska, alltså I have diabetes eller jag har sockersjuka. Armbanden fick mig att tänka på det som jag har blivit varse om de senaste åren. Nämligen att många barn, och föräldrar, känner sig missförstådda och attackerade av omgivningen när det gäller förståelsen för typ 1. Människor omkring dem tror att barnen blivit sjuka för att de har ätit för mycket socker bl a. Då tänkte jag så här; Varför inte  hjälpas åt genom att skaffa dessa armband, och bära dem såklart, och berätta om vad sockersjuka typ 1 handlar om och försöker utrota de fördomar som många upplever. Vi kanske till och med kan försöka komma på någon bra slogan som vi kan sprida och hjälpa barnen som skäms för sin sjukdom att istället vara stolta över att de klarar av att leva med en kronisk sjukdom. Det är ju ganska tufft och kräver ett starkt psyke. DET är ju något att vara stolt över inte att skämmas för.

Här lägger jag in länken till Diabetes Wellnes där du kan beställa ditt armband. Synd att de inte fanns i blått men gult, orange eller rött får väl duga?🙂 Nu ska jag fundera lite på hur vi ska göra detta, kom gärna med förslag om du har något.

Armband och halsband från Diabetes Wellnes

”Det finns två sätt att sprida ljus, att vara ljuset, eller spegeln som reflekterar det”

-Edith Wharton-

OBS! Om du inte själv är diabetiker kan du kanske köpa ett armband till någon du känner eller helt enkelt köpa ett till dig själv. Om någon undrar så kan du säga att du bär armbandet för att synliggöra barn med typ 1, det blir också ett bra tillfälle att berätta vad sjukdomen handlar om.

OBS2! Tack vare Robin så kom jag på att jag nog hade lite otur när jag tänkte angående armbanden till er icke-diabetiker. Nja, det kanske inte är så smidigt om var och varannan har ett armband där det står; jag är diabetiker.  ;)  Kan ju bli lite förvirrat om något skulle hända personen som bär armbandet och det inte stämmer. Hmmm, jag ska fundera på det här. Kanske går att göra något armband som visar att man stöttar barn med typ 1, och även vuxna förstås.Jag ska ringa till Diabetes Wellness och höra vad de kan göra. Jag återkommer med information!

Var det bättre förr? Nja, inte alltid.

prefessor 151101

Idag var jag på lassa för att ta prover inför mitt besök hos min läkare, första besöket på flera år. Jag har en bra känsla efter vårt telefonsamtal sist så det blir spännande. När jag satt där på lab och väntade på min tur så började jag fundera lite på hur det var förr. När jag blev sjuk 1975 så hade det i alla fall kommit engångssprutor och nålar så jag, eller mamma rättare sagt, slapp besväret med att koka sprutorna. Trots det var det inte så enkelt som nu. Man skulle blanda insulin från två olika ampuller i en spruta och använda en nål för att dra upp och en annan för att sticka sig. Jag minns också att jag fick öva mig på att sticka i en apelsin innan jag åkte hem, det kanske man förresten gör fortfarande?

Det enda ”självtestet” man kunde göra var att kolla sockret i urinen. Man fick kissa i ett rör!! Näe, vänta lite, det gjorde jag nog inte, he he.  ;) Jag kissade i en potta och tog upp några droppar med en pipett. SEN droppade jag några droppar urin i ett provrör och sen ned men en liten brustablett. Oj, oj, oj, oj vad det brusade. Man kände sig som värsta Professor Balthazar när man satt där med det där bubblande provröret. Hur väl man kunde utläsa hur högt socker man hade? Inte särskilt tror jag eftersom det inte blir socker i urinen förrän blodsockret är alldeles för högt i blodet. Man skulle i alla fall jämföra med olika färgmarkeringar som fanns på burken. När det gäller insulinet så fanns det inget snabbverkande så det gällde att hitta rätt dos som skulle hålla hela dagen och det var inte alltid så lätt. Jag minns också att jag tyckte att det var jobbigt att hålla på att ”mecka” med att dra upp insulin med alla olika spetsar och ampuller inför andra. På den tiden tog jag ALLTID sprutan i låren så jag var ju dessutom tvungen att dra ned byxorna. Det var inget jag gjorde sittandes vid ett bord på en restaurang, eller ens tillsammans med andra förutom familjen. Nu är det ju bara att rycka upp ”pennan” lite diskret och sticka sig i magen.Sååå, DET var i alla fall inte bättre förr kan jag lova.  ;)

En annan sak jag tänkte på var mitt förhållande till sjukhus och sk sjukhuslukt. Jag vet att många, bl a min lillasyster, är väldigt känslig för lukten på sjukhus. Hon tycker att det är väldigt obehagligt och att det luktar sjukdom – och död antar jag. Jag är precis tvärt emot, som vanligt  :)  ) jag känner mig som hemma när jag kommer in på ett sjukhus. Liiite konstigt är det väl för vissa av de saker jag varit med om på sjukhus har varit mindre roliga och en del väldigt smärtsamma. MEN jag har spenderat en himla massa tid där sen jag var 12 år så det är kanske vanan. Jag hittar överallt på Östersunds Sjukhus så jag skulle kunna arbeta som värdinna och ledsaga patienter dit de ska, ha ha🙂

Att det ger mig en känsla av trygghet att komma in på sjukhuset måste väl också innebära att jag blivit väl omhändertagen när jag har varit där, eller hur? Så trots min ofta aviga inställning till sjukvården numera så är det i alla fall många underbara människor jag mött där under åren och det är jag väldigt tacksam för.❤

Sinnen är som fallskärmar
De fungerar bara när de är öppna

Är danskar mindre känsliga än svenskar?

sad girl

Jag har skrivit, ganska många gånger, om att jag numer kallar mig själv för sockersjuk och inte diabetiker. Det är en ganska känslig fråga och många verkar bli väldigt upprörda över att jag använder mig av ordet. Jag, och många andra, gör det eftersom vi tycker att det bättre beskriver sjukdomen. Men, som jag också alltid skriver, det är upp till var och en vad man vill kalla det. Jag blir inte upprörd om någon kallar mig för diabetiker, det går bra vilket som.

Vad har då danskarna med det här att göra? Jo, jag brukar titta på en dansk TV-serie som heter Hospitalet och jag har märkt att där säger man fortfarande Sukkersyge, inom sjukvården dessutom. Igår upptäckte jag också att man istället för cancer säger kraeft, alltså kräfta som vi sa förr i tiden. När man söker översättning för cancer står det faktiskt kraeft och inte cancer. Ingen i Danmark verkar ta illa vid sig av att man använder dessa gamla benämningar på sjukdomarna. I så fall skulle de nog inte få använda sig av dem varken inom sjukvården eller visa det på TV.

För mig har det absolut ingen betydelse vad man använder sig av för ord, sjukdomarna är ju de samma oavsett vad man kallar dem. Jag vet att en del har invändningar på grund av fördomar om att man som typ 1 skulle ha ätit för mycket socker och därför blivit sjuk. Då tycker jag att det är viktigare att sprida information om att det är en autoimmun sjukdom istället för att känna sig kränkt över ett ord.

Det finns andra länder där man också fortsätter att använda sig av sockersjuka. Jag minns inte riktigt vilka men jag vet att det kom upp i en tidigare diskussion. Jag tror faktiskt att det är fler länder som använder sig av det än som säger diabetes.

”Den som förflyttar berg börjar med att bära bort småsten”

Okänd

Idag har jag bakat fröknäcke – superbra recept.

IMG_0070

Idag har jag bakat och det här brödet är så otroligt enkelt att göra. Jag vill dela med mig av recepet som från början kommer från Birgitta Höglunds mat, tack Birgitta. Jag äter det inte varje dag men ibland saknar jag något att ”knapra på”, något att ha under osten.  ;) Brödet beräknas bli ca 20-30 bitar, hela plåten innehåller 15 gram kolhydrater, 31 gram protein och 120 gram fett. Om du delar upp den i 24 bitar så blir det ca 0,6 gram kolhydrater per bit.

INGREDIENSER;

1 dl solroskärnor

1 dl sesamfrön

0,5 dl hela linfrön

2 msk pofiber

1 msk fiberhusk 

0,5 dl kokosfett, utan smak. Jag tog med smak idag och det gick lika bra tycker jag.

2,5 dl vatten

1 tsk salt

Ev. lite flingsalt.

Ev. Vallmofrön

GÖR SÅ HÄR;

Sätt ugnen på 150 grader (varmluft 140 grader)

Blanda alla torra ingredienser i en bunke. Häll i vattnet i en kastrull tillsammans med kokosfettet och koka upp. Kokosfettet ska smälta.

Häll den kokande vätskan i bunken och rör om. Smeten blir fort väldigt seg av fiberhusken. Häll ut smeten på plåt som är täckt med bakplåtspapper. Det lättaste sättet att breda ut smeten är att lägga ett bakplåtspapper uppe på smeten och så drar du med händerna ut smeten över plåten, jag har provat att använda olika redskap men jag tycker att det är enklast med handen, eller händerna. Jag tycker att brödet blir godast ju tunnare det är så jag försöker breda ut det över nästan hela plåten. Ta bort det översta pappret och strö lite salt över om du vill. Den här gången använde jag Vallmofrön som jag strödde ganska rikligt över hela brödet. 

Grädda i 45 minuter. Ta ut plåten och stäng av ugnen. Skär bitar med en pizzaskärare eller liknande. Sätt tillbaka plåten i minst en halvtimme, om kexen är sega så ska de stå längre att torka i ugnen. Ju tjockare kex du gör desto längre tid tar det för dem att torka.

SMAKLIG SPIS  :)